söndag 5 januari 2014

Fantastisk julgransplundring på Ulriksdals slott

Jag, min mamma och äldste sonen Casimir (6,5 år) har varit med om en fantastisk julgransplundring på Ulriksdals slott.

Ulriksdals slott

Jag ringde under jullovet och gav mig inte trots att det tutade upptaget flera gånger. Till min stora lycka fick jag tag på tre biljetter. Egentligen var det fullt, sa damen, men det hade precis kommit ett återbud så det fanns plats. Vilken tur att jag inte hade gett upp, alltså.

Dörren öppnas

Klockan halv tolv var vi på plats på Ulriksdals slott, efter att ha irrat omkring lite och slutligen parkerat utanför handelsträdgården. Efter att ha väntat en stund och sonen ätit en varm korv med bröd som jag tagit med mig (det ingick i dealen eftersom julgransplundringen började klockan tolv och höll på i nästan två timmar) så öppnades äntligen porten klockan kvart i tolv. 

Änkedrottningen (mammas bild)

Det var ett trettiotal familjer som var med på julgransplundringen och som hälsades välkomna av kung Karl den femtonde och hans familj. 

Barnguidning 

Efter detta var det dags för en liten visning i slottet, där barnen fick gå runt och leta efter stjärnor i rummen. På stjärnorna stod det lite information om slottet, föremålen och personerna - en text som var anpassad till barnen. Väldigt spännande, informativt och alldeles lagom. Möjligen hade det varit roligt ifall någon av de historiska personligheterna kunnat följa med barnen och berätta också, men detta var helt klart överkurs. 

Varm choklad och sockerkaka på menyn (mammas bild)

Då barnen hade sprungit igenom slottet (i vårt fall hann vi två varv) så var det dags för varm choklad med vispgrädde, sockerkaka och att utse bönkungen. Bönkungen är en gammal tradition som påminner om mandeln i gröten - bara det att man ska hitta bönan i kakan istället. Tydligen var det så historiskt att den som hittade bönan fick vara kung för en dag - medan kungen själv fick ikläda en av sina undersåtars gestalter. Under tiden som vi åt sockerkaka och drack kaffe, te eller varm choklad så berättade de olika personerna lite om seder och bruk förr i tiden.

Kungen med kakan

Så fort vi ätit upp så fick vi gå en trappa upp till den stora matsalen. Någon sa att det var tråkigt att det inte fanns någon gran, vilket gjorde mig lite besviken. Döm om min förvåning och förtjusning när dörren till matsalen öppnades och en fantastisk gran uppenbarade sig.

Den fantastiska granen

Inte bara gran fanns där, utan även dragspelare och texthäfte. Inget hade lämnats åt slumpen med andra ord. 

Vem kommer på gården?

Vi dansade ganska länge och sjöng alla gamla favoriter (som Viljen i veta, Karusellen och Prästens lilla kråka) och några sånger som man inte hör så ofta nu för tiden (som Skära havre). Allra sist blev det långdans genom slottet, vilket var en upplevelse bara det. 

Julbocken

Precis när långdansen var slut så ropades det att det var någon som kom på vägen utanför slottet. På ett huj hade alla barnen sprungit till fönstret och ropade att det var julbocken som var utanför. Casimir skrattade dock, skakade på huvudet och sa att det minsann var "-Kungens bror Oscar den andre" som klätt ut sig till julbock. Själv tänkte jag att arrangörerna lyckats bättre än man kunnat ana med den historielektionen.

Glad med godisstrut

Julgransplundringen avslutades med att alla barnen fick godisstrutar. I det ögonblicket var jag ganska glad för att sonen hade ätit lättlunch innan, med tanke på att en hel strut med godis på fastande mage inte varit så bra.

Sammanfattningsvis så var jag, min mamma och Casimir lika nöjda med dagen vilket torde vara ett mycket gott betyg. Att skapa en tillställning som är lika minnesvärd för tre generationer är inte gjort i en handvändning. Det allra bästa var dock att alla personerna som spelade kungen och hans familj var oerhört snälla och vänliga mot barnen hela tiden. De visst precis hur de skulle prata med barnen och fånga deras intresse. Nästa år kommer jag att hänga på låset...

Länk till förra årets julgransplundring på Nationalmuseum (som inte alls var lika bra). 

2 kommentarer:

  1. Jag är väldigt glad att jag fick följa med. Det var verkligen en upplevelse att bära med sig som du skriver i kommentaren till Jon Rosin. Kul förresten att hitta hans blogg - för mig är han fortfarande Karl XV.
    M&P

    SvaraRadera