Syrsan och myran med Caspar (nästan fyra)

Caspar hostade lite i natt så idag var det hans tur att vara hemma. Eftersom han inte heller visade några som helst sjukdomssymptom på morgonen så frågade jag honom vid tio-tiden ifall han också ville gå på dockteater.

Caspar väntar i foajén innan föreställningen

Jag framförde min förfrågan så tyst jag kunde, men Caspar hakade på direkt och var i vanlig ordning färdigklädd på två minuter. Tio över tio var vi på tunnelbanestationen och efter detta tog det bara drygt tio minuter till innan vi var framme vid teatern. Från det att vi bestämde oss till att vi var framme vid teatern tog det mindre än en halvtimme, vilket är snabbt till och med för att vara Caspar.

Syrsan pratar med myran Sylvester

Syrsan på vintern

Så vi gick till Dockteatern Titt-ut och tittade på Syrsan & Myran. Igen, i mitt fall. Även Caspar verkade uppskatta teatern mycket, även om Casimir nog egentligen hade större behållning av föreställningen.

Svarta Katten

Eftersom ingen från teatern satt med i salongen och föreskolepersonalen fotograferade friskt, vågade jag smygta några bilder ifrån föreställningen.

Syrsan och myran med Casimir (snart sex år)

Casimir och jag har varit på dockteater igen. Eller om man ska vara helt korrekt på dockteater med marionettdockor. Just marionetter är Casimirs favorit, eftersom han är väldigt fascinerad över hur de är konstruerade.

Från dockteatern Tittuts hemsida

Den här gången såg vi "Syrsan & Myran" med den fristående teatern Svarta Katten. Svarta Katten, som bildades 1986, är en ambulerande teater utan fast scen där Thomas Lundqvist är konstnärlig ledare. För dem som vill se ett litet smakprov finns följande länk (dock inte ifrån föreställningen vi såg) att titta på här.

Thomas Lundqvist demonstrerar syrsan

I Syrsan & Myran fick alla barn som gillar marionetteater sitt lystmäte. Dockspelarna var fantastiskt skickliga och berättelsen i tre akter var precis lagom lång och komplicerad för målgruppen. Det jag tyckte speciellt mycket om var att dockspelarna lyckades få med förhållandevis långa partier där dockorna spelade musik, utan att publiken blev otålig. Lite långa scenbyten kunde det möjligen bli, vilket var lite synd eftersom några i publiken (som i vanlig ordning bestod av en grupp förskolebarn) tenderade att tappa fokus på föreställningen då.

Myrparaden

Casimir var dock som trollbunden hela tiden, men så tillhörde han också den äldre delen av publiken med sina 5,5 år. Han levde sig med i föreställningen och vände sig oroligt om och frågade ifall jag tyckte "teatern var otäck" vid ett tillfälle. (Barnen satt nämligen längst fram vid scenen medan vi vuxna satt en bit bak).

Svarta Kattens konstnärlige ledare

Svarta Katten själv

Det som han tyckte var allra roligast var dock att dockspelarna demonstrerade marionetterna vid slutet. Föreställningen var således väldigt lyckad. Ifall jag ändå skulle drista mig till att komma med ett förslag skulle det vara att dockspelarna hade med sig en lite större (och oöm) myrdocka som barnen kunde få känna på och provspela med efter föreställningen.